Allt som oftas genom åren så träffar jag på människor som mer eller mindre höjer en till skyarna. På det så växer det fram en s.k vänskap, denna tonas ut & blir nåt slags vagt envägsskap. Inte att jag menar på att man ska älska med varandra & dela säng. Men när det hela bara handlar om att en har en vårdande och vilja till att bibehålla den inslagna vänskapen. Då blir det konstigt, nu lider inte jag ensamheten, vilket många gör. Har heller inge behov av att bli bekräftad hela tiden, eller ens nöjet av att förringa andras kunnande, och intressen. Vilket jag själv allt som oftas får utstå. Då folk helt sonika avbryter, förminskar det som jag vill få sagt, och mitt i allt måste personen tysta & tvunget få avbryta mej i mitt. När jag sedan påpekar detta, då avslutas samtalet. Om sedan folk lider brist på nåt, det är inte mitt sinne intresserad av. Bara för att nån lider brist, så innebär det inte att per automatik att få avbryta. Att jag sedan blir inbjuden till fika, hälsa på ja det är väl kul. Men varför har folk så jävla svårt för att göra sej vägen till mitt. Det går ju vägar åt båda håll, och det är ju lika långt för en fika. Men folk är rent av lata, för bekväma med att överhuvudtaget masa sej iväg för en fika åt mitt håll. Det har under åren medfört att jag själv slutar med att fika eller ens hälsa på hos andra. Att påtala att vägen är lika lång, då blir folk upprörda & tycker att jag är dryg, och smått dum & att vänskap inte ska byggas på tvång & måsten. Självklart, men vänskap ska väl ändå byggas med & på ömsesidighet. Men nej då, det ska inte förväntas. För motparten har så mycket att göra och stå i & med. För att i nästa stund uppdagas att så var det minsann inte. Det vore bra mycket bättre om folk bad en dra åt helvete. Då vet ivartfall jag vad klockan är slagen & vet vad folk vill egentligen. Men med tystnad kan man också förgöra en människa. Men vis av erfarenheter, går jag som vanligt vägen fram & gör det bra som det är och blir. Vanan, är ju ständigt med på vägen !