Preamble for this Blog !

Since 1992, every Swedish citizen is guaranteed the right under this Fundamental Law; "The Freedom of Expression Act", 1991:1469, vis-à-vis the public institutions, publicly to express his or her thoughts, opinions and sentiments, and in general to communicate information on any subject whatsoever on sound radio, television and certain similar transmissions, through public playback of material from a database, and in films, video recordings, sound recordings and other technical recordings.

The Freedom of Expression Constitution, a law that more and more Social Democrats, Communists, Environmental Fascists are increasingly deviating from. It is to control the great mass of people who do not agree with their oppression of opinion, but can think for themselves. It is a threat to those who are most politically correct, with associated values.

 

 Om du mot all förmodan skulle fara väldigt illa av denna blogg's innehåll.

DÅ vill jag att du hämtar ditt exemplar; Här

 

 

             

 

En lätt väg eller inte

2021-01-14

Det pratas så vitt & brett om självmord, det i samband med psykisk ohälsa, och en människas rätt till sin egen död eller inte. Vem är rätt att dömma den som går i töcken av ångestångor, att inte veta vilket ben att stå på från gång till annan. Jag tillhör den sort av person som kämpar varje dag, timma & minut med att hålla mej till det som alla anser att vi alla ska, LIVET. Jag närs av att försöka hålla mej kvar i detta liv, mycket för att sprida kunskap, våga prata, belysa det som alla drar sej för att överhuvudtaget beröra ... Psykisk ohälsa, då inte detta luddiga som alltför många svänger sej med; Att påstå sej gått in i väggen. För det har folk oftas inte gjort. Man kan känna sej trött, sliten men aldrig gått in i väggen, Psykisk ohälsa är så mycket mer än en vägg att gå in i. Oförmågan att tänka, se, känna klart är talande, tankar sviktar och närs av en obeskrivlig dövhet inombords, att inte veta vad som sker och varför det är mer än att bara säga sej "gå in i väggen". Den som varit där och är, vet exakt vad jag vill få menat. För mej har det samlat, lagst på hög i sinnet. År av mobbing, förtryck psykisk & fysisk, utnyttjad som barn och tonåring. Att aldrig få bli hörd, sedd utan framställs som nån som inte är att lyssna på eller ens få säga sin mening. För mej började det 2011, då ett par kollegor gick samman med en baschef, och drev igenom en fabricering med lögner. Jag var helt ovetandes tills jag blev kallad på ett möte där allt lades fram, och där jag framställdes som en mycket vidirig person. En person som helt saknade förmåga att arbeta i grupp med andra, elak som få. Folk sades vara rädd för mej. Allt detta drevs igenom. Men inte ens då gavs min rätt att få säga mitt. Allt var ett hastverk, för att till slut mynna ut i att jag fick sparken. Här kunde det hela slutat, men icke. Jag åkte in på akuten vid ett par tillfällen, utredningar gjordes, utan resultat. Återremiss till vårdcentralen, där en läkaren lugnt, sansat sa att Jimmy; "Du har en depression som gror och gjort en bra tid". Här började min infasning med piller, piller som ändå gjorde livet bättre. Men inte fullt ut. 2018 var jag på annan ort, och skulle hem då plötlsigt ett svart hål öppnades, och jag visste inte vad som skedde. Jag var nära att be busschauffören stanna på ölandsbron, och då hoppa från bron. Men det skulle aldrig ske, då denna säkerligen skulle påkallat hjälp. Hursomhelst kom jag hem, inte ens mina då anhöriga begrep mitt försök till att prata. Allt var forcerat, stressat och jag ville bara avsluta livet. Åter en ny kontakt med vårdcentralen och en ny läkare. Den läkare som till idag är den som fått mej någorlunda på fötter. Men jag andas, då lever jag väl. Om än som ett töcken mellan varven. Men idag har jag en stabil tillvaro, ett jobb som jag trivs med, eller alltid har gjort. Rollen som undersköterska, skötare tillför så mycket. Jag har en större empatisk förmåga efter allt som jag gått igenom sedan 2011. Förra året 2019 hade jag en anställning som precis för året avslutades, då den verksamhetschef som fick bort mej från min tidigare anställning sedan många år, arbetar i den kommun jag då jobbade i sedan 2019. Hon fick bort mej, på rena lögner, och än en gång lyckades hon tillsamman med baschefen. 2020 kom att bli ett år fyllt med motgångar. Motgångar som till slut ledde till att jag stod utanför samhället, och fick stöd och hjälp av svenska kyrkan ekonomiskt, stadsmissionens matkasse.  Inte minst en nära vänkrets, ja när nöden är som störst. Då fanns det personer som bara fanns, och finns än idag. Jag hoppas folk slutar upp med att säga; "gå in i väggen". Det ska avslutningsvis mycket till innan man tömt ur sej helt för en vägg. Jag tar var dag & minut för vad det är. Gör livet på mina vilkor och efter förmåga. Vill med detta låta mej ur min vinkel, vara talande för vad många går igenom. Det utan att bli hörda eller sedda i sin psykiska ohälsa. Som är mer än en stund i en tv-soffa.

Ett är då säkert, och det är att jag verkligen INTE är den omedgörliga, hemska person, som jag genom åren utmålats av och som kollegor tillsammans med chefer regelvidrigt tillskrivit mej.

 

 

Har saxat lite meningar från webben, tänkvärt ...

 

Många anser att det är fegt och oansvarigt mot de efterlevande att ta sitt liv. Varför ska en människa som lever helvetets kval i varje stund, fortsätta leva för att Du inte ska känna dig övergiven. Vem är det då som är egoist.

Nej det är inte den enkla vägen ... eftersom hoppet är det sista som lämnar människan. När det försvinner finns ingenting som håller tillbaka ... helt förståeligt.

Den lätta vägen är att få leva sitt liv fullt ut, utan att uppleva den bottenlösa ångesten man upplever som självmordsbenägen. Den värsta smärtan man kan känna är den man känner som är så stark att du går emot alla dina instinkter och dödar dig själv.

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)