En vecka har förflutit sedan den där jävla ångesten slog till, skoningslöst. Men som för det mesta reder det upp sej. Är så glad över en schysst chef, som lyssnat, gett feed och det bästa för stunden, fått förlängt vik. Att trivas där jag jobbar är ju av vikt, och det gör jag. Men tråkigt nog kommer min chef att sluta, men förstår att hon går mot nya mål i sin chef's karriär. All lycka till! Men för egen del är det lite nojjigt, hur är den nya tänkta chefen, blir det som på inslagna vägen. När jag började hade jag turen med den chefen som då var. Men jag gör som hittills fokusera på mitt uppdrag för de som jag är anställd för. Allt annat får jag hålla stången mot. Men alla är så vänliga och trevliga i kollegiet, inte bortskämd med sådant. Minns en gång en garvad sjuksköterska, tillika min arbetsledare som tog mej om axlarna, och sa " jag tycker om dej som person, din personlighet passar mej och du är duktig i din roll som skötare". Alltid svårt att ta till sej dom där godisbitarna. Varför förneka att det finns folk som uppskattar en som person. Asvslutar inlägget med denna så betydande låt. Lyssna in låten, text finns också så den förstås & vad den betyder. Som nämnts, mycket för egen del.