Människor är i mångt ett släkte som älskar att intrigerar, slå split och härjar som en eld. De sitter och studera nästa drag i sin mission att göra tillvaron eländig för sin omgivning. Varför dom har denna noblesse, det vet dom nog inte själva. Är mer känslan av att bara få ställa till jävelskap, där de drar fram, för att sedan bara stå bredvid, och inte förstå det dom ställer till med. Urskuldande kommer kortet att dom känner sej träffade, och promt måste få prata och fara med ursäkter om varför, hurför och omför. Då är det försent. Dom tycker sej vara av arten som vill ställa allt till rätta, och hålla sej med rollen som medlare. Då gör & blir det allt som oftas än mera infekterat. Sedan finns ingen återvändo! Dessa människor har också en stor fömåga att skuldbelägga omgivningen, och lägga fram saker så det är andra som är den som är skuld i målet. Därefter går intrigmakaren från den egna brottsplatsen färdiga i sin mission. Kvar står inblandade och förstår ingenting. Glad i hågen dansar intrigeraren bort, bort från all dret som dom trixat & fixat med och i. I detta finns sedan publiken som gottar sej åt allt, och tycker ditt & datt, och tycker att så kan man ju inte göra eller säga. När den som utsätts för intrigmakarens illgärningar ger sin bild över hur den anser att det ligger till. Då vill inte publiken vara kvar på parkett. Dom lämnar arenan och sitter sedan på intrigmakarens bänk. På detta undrar människan varför det finns krig i världen. Ja, det får vi allt tacka intrigmakarna för.
via GIPHY